YNGVE BERG är en verksam författare, medlem nr 17775 i Sveriges Författarförbund, för närvarande bosatt i Nacka. Yngves tre romaner — som ingår i Hembygdstrilogin — kan läsas fristående men är också en del i en sammanhängande berättelse där olika aspekter av hemkänsla, frihet och engagemang undersöks.
Varför skriver jag?
Svaret är för att jag måste som ett led i att hålla koll på mig själv, en del andra och världen runt om. Jag skriver för att förstå saker och ting: det som varit, det jag är mitt i och vår möjliga framtid.
Romaner skriver jag då jag tycker mig ha förstått att om man gestaltar något - en situation, ett levnadsöde, gjuter liv i en figur man helt eller delvis hittat på själv - så kommer man oftast närmare den sanning man söker. Och detta trots att man släppt alla krav på att det man skriver ska vara en kopia av hur det en gång var, hur allt utspelade sig i den ”verklighet” man vill åt.
Fantasin är författarens viktigaste verktyg för att göra livet begripligt. Och faktum är att hur mycket man än hittar på, kan man alltid vara säker på att verkligheten överträffar det diktade.
Då jag började författa skrev jag mest realistiska noveller och korta berättelser. Min första publicerade dikt handlar om en avdankad kyrksångare. Första novellen berättar om en tjänsteman som känner sig låst och fast i sin roll då han tänkt sig att bli något annat än han blev.
Båda berättelserna handlar förstås om mig. Och det grundkonceptet har jag behållit: Allt jag skriver handlar på olika sätt om mig själv, och det oavsett om jag från början tänkt det eller ej.
Att skriva är också att minnas. Just det är viktigt. Jag vill minnas några av dem som gått före mig. Jag vill att vi ska minnas dem och inte låta dem falla ner i det glömskans svarta hål dit vi alla ska.
En hopplös, tröstlös uppgift?
Nej inte alls.
En meningsfull livsuppgift tänker jag. Rolig dessutom. Och just det är nog själva essensen av allt, svaret på frågan: Varför jag skriver? För att jag måste, för att det är så förbannat roligt!
Vad läser jag?
Som barn läste jag knappt någonting förutom historier om ”Kapten Miki” och ”Windy och Salasso” och mammas veckotidningar (jag minns bland annat en serieroman som handlade om en fransk lastbilschaufför som i sin svarta skinnjacka for omkring och charmade damer).
Den första bok jag läste utan att någon bett om det var Albert Camus Pesten. Den är än idag en av mina favoriter. John Steinbecks Möss och människor hör också dit. Den sträckläste jag och den satt länge kvar i kroppen och ledde mig vidare på samma spår till hans bok Vredens druvor.
Jag har alltid föredragit ”samhällsengagerad litteratur”, d v s sådan som kopplar ihop människoöden med det samhälle vi lever i. Jean-Paul Sartres Muren var en stor läsupplevelse under åren på gymnasiet, ja jag har alltid betraktat mig som ”existentialist” och gör så fortfarande.
Några böcker har varit särskilt viktiga för mig i mitt skrivande. Om jag ska nämna tre får det bli:
Thorsten Jonsson Som det brukar vara. Jonssons debutbok (tror jag), som på ett (för mig) helt nytt sätt visar på hur spännande livet kan vara i ”det lilla samhället”, allt hänger på berättargreppet. Efter att ha läst den boken bestämde jag mig för att läsa massor av andra noveller och också själv försöka skriva åtminstone en riktig bra novell. (Kanske lyckades jag med ”Substitut”, en novell som börjar med mammans nye man och en pojke i en båt en ute på sjön.)
Den andra boken, som egentligen är en pjäs, är Eugene O´Neills Lång dags färd mot natt. Jag nämner den särskilt men alla hans radiopjäser utgivna av SR är fantastiska läspärlor. Efter den läsningen kände jag mig inspirerad att skriva berättelsen om ”Marklund” (se verksförteckning).
En tredje bok som betytt mycket för mitt skrivande är Roberto Bolanos 2666. Boken innehåller flera längre berättelser. Med boken visar Bolano hur man med hjälp av en fantastisk gestaltningsförmåga och mycket fantasi kan få en stor del av världen och dess historia att hänga ihop. Den visar också på hur man få en tusensidig bok att bli till ETT verk med hjälp av ramberättelsen om författaren Archimboldi som försvunnit och som man redan från början undrar över men gärna följer med i jakten på. Det är ren magi och efter att ha läst den boken kände jag mig friare än någonsin och mer beredd att tänja på fantasins gränser. För till slut kan det just i fantasins yttersta gränsland finnas en sanning om det samhälle vi just nu lever i. I Bolanos bok kontrasteras den påhittade berättelsen med beskrivningen av 101 kvinnomord i México – våldsbrott som hela tiden pågår, mitt ibland oss utan att väcka någon stor uppmärksamhet.
Hur kommer berättelserna till mig?
Berättelsen för mig börjar nästan alltid med en eller flera karaktär som vill något, som har något att berätta. Under skrivprocessen försöker jag utreda vad de har att säga. För mig är skrivandet ett sätt att undersöka något. Det är också så jag värderar det jag läser. Det författaren undersöker är själva kärnan i en bok, tycker jag. Om karaktärerna inte kan bära fram denna större berättelse om sig själva, berättelsen om vad de vill i sin omgivning, brukar jag låta dem ligga till sig en stund och se om mina tankar kring dem mognar. Så har också skett med Manne som är huvudperson i NÄR VINDEN VÄNT, min senaste roman.
Först på sjunde eller åttonde skrivförsöket kändes att han och jag var överens och att han borde få ta plats och berätta sin historia och avsluta det projekt jag nu kallar ”Hembygdstriologin”. Detta projekt startade med att jag ville berätta om min uppväxt i Bastuträsk, mina föräldrar och hur det kom sig att jag blev en del av den vänsterrörelse som drog över universiteten vid den tiden. Sen ville Marie, huvudpersonen i första boken, i min andra roman berätta om det svåra som drabbat henne i med förlusten av ett barn. Och så i NÄR VINDEN VÄNT dyker Maries ”bror” upp för att berätta sin historia. Och då förstår jag till slut: Vad det var jag ville berätta. Inte om Bastuträsk, inte bara det. Inte om Risberg heller. Utan om VÄRLDEN och hur Bastuträsk och Risberg och allt hänger ihop med resten, med mitt liv och med denna värld som vi alla tillhör.