Fantasin är författarens viktigaste verktyg för att göra livet begripligt. Och faktum är att hur mycket man än hittar på, kan man alltid vara säker på att verkligheten överträffar det diktade.

Då jag började författa skrev jag mest realistiska noveller och korta berättelser. Min första publicerade dikt handlar om en avdankad kyrksångare. Första novellen berättar om en tjänsteman som känner sig låst och fast i sin roll då han tänkt sig att bli något annat än han blev. Båda berättelserna handlar förstås om mig. Och det grundkonceptet har jag behållit: Allt jag skriver handlar på olika sätt om mig själv, och det oavsett om jag från början tänkt det eller ej. Att skriva är också att minnas. Just det är viktigt. Jag vill minnas några av dem som gått före mig. Jag vill att vi ska minnas dem och inte låta dem falla ner i det glömskans svarta hål dit vi alla ska.

En hopplös, tröstlös uppgift? Nej inte alls. En meningsfull livsuppgift tänker jag. Rolig dessutom. Och just det är nog själva essensen av allt, svaret på frågan: Varför skriver du? För att jag måste, för att det är så förbannat roligt!   

Vad läser du?

Som barn läste jag nästan ingenting förutom historier om ”Kapten Miki” och ”Windy och Salasso” och mammas veckotidningar (Jag minns bland annat en serieroman som handlade om en fransk lastbilschaufför som i sin svarta skinnjacka for omkring och charmerade damer).

Min första bok som jag minns att jag läste utan att någon bett om det var Albert Camus Pesten. Den är än idag en av mina favoriter. John Stenbecks Möss och människor hör också dit. Den minns jag som den första bok jag sträckläste, inte kunde släppa förrän jag sett slutet.

Jag har alltid föredragit ”samhällsengagerad litteratur”, d v s sådan som kopplar ihop människoöden med det samhälle vi lever i. Sartres Muren var en stor läsupplevelse under de sena tonåren på gymnasiet, ja jag har alltid betraktat mig som ”existentialist”, och gör det fortfarande.

Några böcker har varit särskilt viktiga för mig i mitt skrivande. Om jag ska nämna tre får det bli.

Thorsten Jonsson Som det brukar vara.  Jonssons debutbok (tror jag), som på ett (för mig) helt nytt sätt visar på hur spännande livet kan vara i ”det lilla samhället”, allt hänger på författargreppet. Efter att ha läst den boken bestämde jag mig för att läsa massor av andra noveller och också själv försöka skriva åtminstone en riktig bra novell. (Kanske lyckades jag med ”Substitut”, en novell som börjar med mammans nye man och en pojke i en båt en bit ute på sjön.)

Den andra boken, som egentligen är en pjäs, är Eugene O´Neills Lång dags färd mot natt.  Jag nämner den särskilt men alla hans radiopjäser utgivna av SR är fantastiska läspärlor.

Efter den läsningen kände jag mig inspirerad att skriva berättelsen om ”Marklund” (se nedan).

En tredje bok som betytt mycket för mitt skrivande är Roberto Bolanos 2666. Boken innehåller flera längre berättelser. Med boken visar Bolano hur man med hjälp av en lysande gestaltningsförmåga och mycket fantasi kan få en stor del av världen och dess historia att hänga ihop. Den visar också på hur man få en tusensidig bok att bli till ETT verk med hjälp av ramberättelsen om författaren Archimboldi, som försvunnit och som man redan från början undrar över men gärna följer med i jakten på. Det är ren magi och efter att ha läst den boken kände jag mig friare än någonsin och mer beredd att tänja på fantasins gränser. För till slut kan det just i fantasins yttersta gränsland finnas en sanning om det samhälle vi just nu lever i. I Bolanos bok belyses detta samhälle i den superrealistiska beskrivningen av 101 fall av kvinnomord i México - något som händer hela tiden och som sker utan att direkt involvera oss.

Hur kommer berättelserna till dig?

Berättelsen för mig börjar nästan alltid med en eller flera karaktär som vill något, som har något att berätta. Under skrivprocessen försöker jag utreda vad de har att säga. För mig är skrivandet ett sätt att undersöka något. Det är också så jag värderar det jag läser. Det författaren undersöker är själva kärnan i en bok, tycker jag. Om karaktärerna inte kan bära fram denna större berättelse om sig själva, berättelsen om vad de vill i sin omgivning, brukar jag låta dem ligga till sig en stund och se om mina tankar kring dem mognar. Ett typiskt exempel på detta är en figur som jag kallar ”Marklund” och som jag skrev en pjäs om redan 1980.

  ”Marklund” är formad utifrån en person som i min ungdom kom från Stockholm och köpte sig en gård men som ändå inte var tillfreds med sitt liv trots att han hade både pengar och hus och som det inte gick någon materiell nöd på. Om honom sa min mor att han inte skulle klaga för ”Du är lyckligt lottad, du Marklund”. De orden blev titeln på min första pjäs, men då jag ville göra om den till en novell/roman gick det bara inte. Först nu, fyrtio år senare , har jag fått det självförtroende som krävs för att helt lyfta ut ”Marklund” ur sitt ”verkliga” sammanhang och göra ”fiction” av hans öde. Nu är han den som startar händelsekedjan som driver min kommande roman – en som vill väl men som övermannas av krafter han inte rår på.